Re: att fira / om livets tvära hopp

Jag firade häromdagen...
"Att fira" låter trevligt men det är dubbelbottnat.

Man kan fira av, man kan fira upp, man kan fira ner.
Det kan betyda att gradvis släppa efter,
gratulera, lyckönska, hedra och celebrera.
Man kan kanske fira bort, fira hit och fira dit oxå.

men

Pappa är grå, grå som aska, han är aska.
Jag firade ner urnan med min pappa i hålet,
mitt i den kirurggröna plasten.

Lite lustigt att man gräver ett hål och täcker det med en plastduk som påminner om en operationsduk. In i det sista kom han inte undan en operation, en operation som inte räddade hans liv utan satte punkt för jordelivet. Han borde blivit opererad tidigare. Men hur opererar man in styrka att bli bra?

så att

Jag firade ner urnan i hålet
Jag släpper gradvis efter ...

Vila i frid pappa


Och aldrig tidigare har ditt familjeträd burit mer frukt

Kan man fira det...

inte så farligt

Det är märkligt att något så obetydligt som att börja jobba efter semestern kan få mig att börja tänka på ord som "ångest". Ångest är något helt annat.

Att börja jobba efter semestern är nog mer att tänka på som att spotta i motvind... Det är lite geggigt, men det är bara att skaka av sig och gå vidare.
Liknelsen var väl kanske så där, men i alla fall.
Inloggningsuppgifterna, koder och argumenten finns där i bakhuvudet och är alldeles för lätta att plocka upp. Det är inget att göra något åt. Nu åker vi.

ångest

Ge mig 4 veckor till eller 4 månader eller hur långt som helst.
Låt det gärna regna, det gör ingenting. Jag vill ha semester,
jag vill inte tillbaka, jag vill inte...
Dessutom borde det vara straffbart att få börja Kl. 06.00
på första dagen efter semestern.
Var finns EU nu? Skapa någon regel. Gör något snabbt,
för annars måste JAG ta itu med med DET!

typiskt, alltid är det så.
go'natt

det är fel

det är fel att roliga jobb får mer betalt
det är fel att läkare kör buss
det är fel att journalister jobbar som säljare
det är fel att kommunikatörer jobbar som städare
det är fel helt enkelt, systemfel

jag kan dock inte bestämma mig för om det är Foppatoffeln,
Fredrik, koldioxidutsläppen eller något annat fel.
men fel är det, fruktansvärt fel!

min komfortzon

Jag tycker att jag har en liten komfortzon, dvs avståndet jag fysiskt har till en annan peson där jag känner mig bekväm med närvaron. Trevliga människor kan jag nästan ha på tårna (testa om du vågar).

Det är lite kul att se hur nära man kan komma i en annan persons komfortzon. Ibland kan man bokstavligt måla in personen i hörnet...

Hemma där jag bor har vi grannar åt tre håll. Alla enpersonshushåll med sommarställe, inget störande tjo och tjim på sommaren. Tråkigt men också skönt. Trädgården är användbar över tomtgränserna. Inga häckar och staket som begränsar.

Nu har en granne sålt och in flyttar en barnfamilj. Kul på sitt sätt men det stör hur jag rör mig i trädgården. Man vill ju inte störa, alternativt verka nyfiken. Och det begränsar min komfortzon, har jag märkt.
Nu är det jag som befinner mig i hörnet… Hur kunde detta ske?

Dags att ta tillbaka den imaginära sfären och bjuda på en kopp kaffe kanske?

men möt blick då!

varning 1

Jag lyssnar gärna på musik i min mobil när jag åker buss till jobbet. Och det är ju dessutom så praktiskt att kunna svara när det ringer. Bara trycka på knappen och prata.
Men följande händer...

• konstigt det låter - aha, det ringer
• trycker på svarsknappen
• tar ut ena öronproppen så att man hör sig själv och inte skriker
• upptäcker att man ändå hör dåligt och drar ut sladden ur mobilen för att pratat i dito
  
• varvid musik strömmar ut ur mobilens högtalare och skänker musik till alla andra
  
• fipplar med att låsa upp mobilen, vilket i detta läge är svårt - av någon anledning
• lyckas till slut stänga av musiken
• svarar i telefon, lite stressat, med ett hej och får till svar: vad sysslar du med?

Förmågan att handskas med prylar avtar antagligen med kvadraten av någon koefficient...

En gång är ingen gång, två gånger är en trend...
Varning är härmed utfärdad.

nu är dom här

Radiotjänsts pejlare besöker mitt område,
skall man bjuda på fika då?

Den oberoende radion och TVn är beroende av mig och min avgift. Därför närmar sig pejlarna mitt bostadsområde för att göra en avgiftskontroll står det i en folder som skickades till hushållets handikappade medlem.
Jag tycker det skall bli spännande. Jag undrar hur de ser ut. Går de omkring i mörka rockar och bär hatt?Är det dom som bär omkring på fiolfodral? Män tror jag att det är i vart fall.

Jag tycker det är lite humor att man skickar in en inbjudan till att bli kund eller kryssa i och skicka tillbaka om någon annan i hushållet redan betalar. Hur svårt kan det vara att förstå att någon som bott på samma adress sedan tidernas begynnelse inte är nyinflyttad. Och att det då redan finns en licens. Borde inte vara så svårt att kolla i sitt eget register...
dum, dummare, ...

För jag vägrar att

• kryssa i att det finns en licens redan
• ha blå påsar på skorna hos tandläkaren
• lägga varorna i rad och med "sträcken" åt rätt håll i mataffären
  

Låt dom komma. Låt de rockbeklädda männen med fiollåda ringa på. Kanske kan dom prata med sonen. Något som vi inte kan. Men det kanske hjälper med lite hot om straffavgift...


För övrigt anser jag att en fri och oberoende Public Service skall finansieras via skatten. Det är orimligt att tv-pejlare skall springa och jaga licensskolkare. Vill vi ha Public Service i Sverige, då skall alla vara med och betala.

blir glad av

Det är lätt att gå omkring i lera och sörja när allt inte flyter på som jag vill.
Om någon nu har lovats ett ständigt flyt?
Det finns i alla fall en del saker att glädjas åt i livet.
Människor och händelser som bara finns där, om man tittar.

• en glad son
• tacksamma kunder
• ett leende från frun
• samarbeten som lyckas
• tänkvärda bloggbakelser
• ett uppskattande ord från kollega
• "jobbiga" praktikanter som inte var det
• en vän som hör av sig för en "årlig" avstämning
• studiekompisar som lyckas med små och stora ting
• en kram från kollegan som oxå fyllde år på kursdagen

Och det finns nog mer. Oupptäckta händelser och personer som man inte lägger märke till. Där man inte tar sig tid, allt för upptagen som man kan vara av sig själv, för att vara närvarande överhuvudtaget.

man vs. kvinna

En hamburgerkedja gör lite obehaglig reklam. Det är en kvinna som köper en maxikaxi, eller något liknande, som därefter blir förföljd och överfallen av ett "manligt" monster.
Allt för att den köpta hamburgaren är vrålgod, tror jag.

Det obehagliga tycker jag är att det spelar på rädsla och att många kvinnor kan känna sig förföljda ändå, utan att de köpt en hamburgare. Det har drabbat mig, för att inte tala om den förföljde... För ibland kan jag ofrivilligt känna mig som ett monster, en förföljare, eller representant för något som inte inkluderar mig själv. Bara det att jag är man räcker.

Det händer när jag en sen kväll går av bussen och skall gå hem och bara råkar gå efter en kvinna. Först förstår jag inte varför jag inte kommer ikapp, som om det vore en självklarhet. Nä det är blickarna bakåt och de lite snabbare stegen som ökar avståndet, det är då som insikten träffar mig med obehag. Är jag så skrämmande? Men, Jag vill inget illa, Jag vill bara komma hem, tänker jag. Det händer att vill jag rusa ikapp och berätta det. Insiktsfullt förstår jag att en småspringande och lätt flåsande man motverkar syftet.

Hur har det blivit så här? Vet inte.
Är det medias braskande löpsedlar som förstör?
Är det ett utslag av en någon maktstruktur av mobbning?
Eller är det något annat?

Jag blir bara så trött och vill inte ha det så. Jag vill vara en av alla i den stora massan av goda och snälla människor som borde höras och märkas mer. Som bygger upp istället för att riva ner.

Det finns för många dumskallar som syns och förstör.
Bevara oss från dessa!

handla på krita

Jag befann mig på macken och drack kaffe i väntan på något bättre. Kaffet smakade tjära, vilket kanske inte är någon överraskning på en mack. Man skall göra det man är bäst på och en mack är en mack är en mack.
Saker och ting förändras...

Det har hänt att jag går till min lokala mataffär och gjort inköp utan att mina pengar "fått följa med". Alltid lika pinsamt. Men det brukar funka som så att jag brukar få ta med mig varorna hem och komma tillbaka och betala senare, dvs. handla på krita. Senaste gången pengarna inte följde med fick jag stå där med min otvättade hals. För nu hade de slutat med möjligheten med att handla på krita.
Saker och ting förändras...

Nåväl, medans jag stod där på macken och smuttade på mitt tjärkaffe kom bossen för mataffären, samma kedja som min lokala men den maxade varianten, inrusande och beklagade sig. Han hade glömt sin plånbok i sin stora affär eller om det var i sina andra byxor/bil... Spännande, tänkte jag, för tankat som han gjort stod han där med sin otvättade hals. Vad göra? Slanga tillbaka bensinen eller ringa någon som kom dit och löste ut honom. Eller handla på krita!
Naturligtvis presenterade han sig och frågade om sina möjligheter. Är jag trovärdig? Kan jag komma tillbaka snart och betala? Jag har ju en stor mataffär.
Han var trovärdig. Jag var det inte... Han fick lämna ett personnmmer (sitt??) och åka och hämta pengar.
Saker och ting är olika...