lördag, september 27, 2008

80.2 / humor

Ur allt elände kommer en annan mammaism.

Med ålderns och allt eländes rätt tycker sig mor förvänta att det snart är dax att lämna in. Hon tror sig inte överleva en enda helg, vilket hon inte förväntat sig under en längre tid. Och varför just helger är gränspunkten vet jag inte, men det är klart en gång får hon rätt tyvärr.

Så för sonen innebär det att gång på gång lyssna till obeslutsamma funderingar om kista eller kremering, snittar eller landgång eller smörgåstårta kanske, och kistan skall vara vit och har du tänkt på vilka som skall sjunga.
- Du måste ringa dessa nu, säger mor.
Varpå jag, lite lättsamt, försöker slingra mig ur dessa åtagande med att jag vet ju inte när det skall bli och något jourtillägg har vi väl inte råd med.

Men mor låter sig inte stoppas av en dylik trivialitet utan går på om att hitta en trevlig annons att kopiera eller om jag skall skriva något trevligt. Efter ett par samtal i veckan om detta skapas en viss frustration hos sonen och mitt sammanbrott känns nära.

Därför säger jag, och nu är det inte så lättsamt utan lite mer skarpt:
- Antingen bestämmer du ett datum här och nu eller så litar du på att jag reder ut begravningen och du kan koncentrera dig på att leva nu!
- Men det går inte att bestämma datum, säger mor. Det vet du väl hur svårt jag har att bestämma mig. (häpp)

Det kallar jag att ha lite självinsikt i alla fall.

torsdag, september 25, 2008

att bli 80.1 / humor...

Att bli 80 och lägg till viss beslutångest och förvirring skapas en del komiska poänger. Med all respekt för min mor, men lite får man bjuda på. Humorn går ju hand i hand med tragedin.

För min mor är allt elände, lite smärta och ändå mer elände och dessutom är personalen på hemmet otrevliga. Så efter ett fall behöver hon sällskap vid toabesök och andra promenader av denna där personalen. Och till råga på allt elände klarar mor inte att tvätta sig heller.

Vid en sömnlös förnatt och ett nattbesök på toa ville hon tvätta sig själv. Tänkte väl passa på eftersom hon ändå inte kunde sova. Det gick ju inte hem hos den påstått otrevliga personalen förstås. Så mor fick fick gå till sängs otvättad och besviken. Och som hon sa:
- Vilket fick, Vilket fick till följd att jag sov resten av natten ända till åtta...
(häpp)

När man som bäst väntade sig jordens undergång fick allt en vändning av typ västgötaklimax.
Jag kallar det för en mammaism.

tisdag, september 23, 2008

att bli 40

Att bli 40 kan inte vara lätt. Då blir man lastgammal och hamnar i stryklassen när de unga strömmar ut i arbetslivet. Mest av allt är det just 40-åringar som är i vägen, ju.

Så kändes det när jag deltog i en webbenkät från en jobbsajt. Frågan handlade om hur 40-åringar är och hur det är att jobba med dem. Pigga, alerta och kreativa var ju mina svar som levt ytterligare några år men inte glömt hur det var då, då på den gamla goda tiden, den tiden som... tja...

Värre är det ju nu förstås, nu är risken att man väl åker på en propp...

torsdag, september 18, 2008

att skriva brev

Min mor, som är lite äldre än vad jag är, fick ett erbjudande med posten ( den som kommer in genom springan i dörren). Hon kunde få, mycket förmånligt, prenumerera på A5-kort med tips och trix för att få ut det mesta av sin datoranvändning. Min mor har ingen dator men det kunde dom ju inte veta.

Annars kunde ju första info-kortet som medföljde som gratis lockelse passat som tips. Hur man skapar ett brev i word... ett brev... ett sådant där som man skriver och lägger i en gul låda (det finns alternativa färger) och som sedan, på något underligt vis, förflyttar sig och dimper ner i någons dörrspringa eller postlåda (valfri färg) . Det kunde mor behövt använda den obefintliga datorn till, ty skriva är svårt på ålderns höst.

Eller så kunde ju ett tips vara att förklara hur man skriver e-post och hur det brevet dyker upp på skärmen bara för att man klickar runt lite...

söndag, september 07, 2008

buzza på

En tanke som inte vill släppa taget om mig, ja faktiskt buzzar den runt som en enveten fluga (humla) runt i huvudet, är:
Varför finns (vad jag vet...) inte humlan som förebild i något sammanhang?

Det har jag funderat på sedan jag skrev om min närahumlaupplevelse.

Det finns ju liknelser såsom:
Stark som en oxe, Listig som en räv, Klok som en uggla, Hungrig som en varg,
Arg som ett bi, Trogen som en hund, Envis som en åsna
Men inget ... som en humla! det tycker jag är en uppenbar brist. Humlan är ju en perfekt och förbisedd symbol för att det till synes omöjliga är möjligt.

Enligt tidigare teorier skulle ju inte en humla kunna flyga. Vi vet bättre nu och aerodynamikens lagar är ändrad efter empirisk förståelse. Den lilla humlan knäppte teorin på näsan och ritade om kartan. Och under tiden buzzade humlan bara vidare obekymrad av vad andra satte upp för begränsningar.

Det gillar jag och härmed skall Humlan bli min symbol för att överträffa påhittade begränsningar.

Nu skall jag ut och buzza,
Buzza på som en humla, helt enkelt!