fredag, november 14, 2008

bakom mina progressiva glasögon...

Jag förstår nu i efterhandens kranka blekhet att det var solglasögon som jag skulle köpt, för att det är ju då man enligt uppgift kan vara sig själv. För bakom ett progressiva glasögon går det inte...

Tiden läker alla sår sägs det. Men vad det gäller min syn så behövs det ett plåster över bristerna, dvs ett par glasögon. Mina första progressiva och det behövs det nog varnas för. För inköp av, alltså.
- Är det dina första progressiva, frågade optikerassistenten glatt.
- Ja, sa ja något fundersam över frågan.
- Ja då förstår jag, sa hon då.
- ??

Jag hade alltså missat alla varningstexter och annan upplysning i fallet. Jag hade köpt ett par progressiva i godan ro utan att känna till konsekvenserna. Finns det någon LEX-optiker lag kanske?

För ett par progressiva är inte att jämföra med ett par terminalglasögon som arbetsgivaren utrustar mig med för att jag skall kunna jobba även när jag blir trött i ögonen. Ett par terminal är lätta plätten att vänja sig vid i jämförelse. Av någon anledning.

För att göra huvudanledning till heltidsglasögon kort: Jag skulle köpa en solsäng och summan på lappen var 1 600:-. Och inte 600:- som jag tyckte... Men solsängen är skön och det är väl ändå det som räknas.

En anledning till det progressiva är ju att jag vill se omgivningen och vilka som där finns bättre. Men jag vet inte om det blev så. Dels så sitter det ett par rejäla sidoskydd som håller upp själva glasen och hindrar. Lägg där till en ändrad kroppshållning när jag skall gå till synattack. Jo, jag menar det militäriska "attack"!

För likt en målsökande robot scannar jag av landskapet, får syn på Det, stannar upp, ställer in skärpan (dvs, hittar rätt läge i glasögonen för att kunna se skarpt) och exploderar till rätt person i ett:
- Hej, hur är läget?

Och i sämsta fall, efter låsningen av blick tänker jag att: Dig känner jag inte men nu ser det ut som jag skulle kunna känna dig så som jag stirrar. Och det slutar med att jag förläget tittar bort ut i det okända för en ny sökning.

Iofs kunde jag ju efter en sådan stirrning oxå säga:
- hej, hur är läget.
Men så gör ju inte jag. Det är inte jag. Och det var mig själv som jag ville vara.

Så det får bli ett par solglasögon nästa gång då...