söndag, november 12, 2006

Avd 355, säng 18

Värmen tar emot mig med sina frigjorda dofter av sjukhusmos och stekt fisk blandat med doften från 4 män i blått och vitt med logon ”Tvätteriet i Alingsås” på bröstet. Förr tillhörde patienterna Landstinget. Skönt att de slipper det nu för tiden.
Under min pappas säng ligger en påse. I min medievärld hade innehållet varit blått och luktfritt. För min 85-åriga pappa med hjärnblödning är det kanske livet som rinner ut i påsen.

I sin säng ligger pappa i dvala, växelvis lugn med sig själv. Växelvis verkar pappa vilja få kontakt mumlandes osammanhängande och upprepade ord. Ibland tittar pappa på mig med sina ögonvitor. På nätterna sägs han skrika. Pappa är inte den populäraste gubben på rummet.
Jag håller pappas hand, den är varm. Ibland håller nog pappa tillbaka.

Jag tänker på en gång när pappa lurade mig med en kamerarem av plast som såg ut som lakrits. Den var hård och min besvikelse stor. Varför tänker jag på det? Det var ju så länge sedan. Sådana kamerremmar görs nog inte längre. Det är dumt att lura barn.

Det gör ont att bli gammal. Pappa drar ibland ihop sin gamla kropp och kvider. Propparna och hjärnblödningen tar på krafterna. Läkarna säger att ”demensen och tidigare proppar kan göra pappa omotiverad att komma tillbaka”. Ge inte upp pappa!

Jag minns pappa som en stark naturkraft som använde sin kropp till att lyfta paket på jobbet och räfsa löv på sommargården. Det fanns nog inget praktiskt arbete som han ryggade för. De tunga jobben slet ut min pappa i förtid. En gång i tiden kändes pappas hand stark och trygg att hålla i, bondsonen från Jönköping. Nu känns handen kraftlös och sval.

Ibland sträcker pappa sina händer mot skyn, upp mot något. Ibland kliar han sig i ansiktet som om han tänkte på något. Ibland ojar han sig som om han kanske vill säga något till mig. Jag minns inte något djupare samtal med pappa. Något måste vi ju ha pratat om... Inte bara hans krämpor väl, som han så gärna ville skämta bort till mammas förtvivlan. Nu kan hon tänka på sina egna. Skönt... Jag pratade nog mest med mamma. Pappa gjorde sitt praktiska uppbackad och servad av mamma.

Jag fortsätter att hålla pappas hand, det var så länge sedan. När slutar man med det. Vill min tonåring att jag håller hans hand? Pappa stanna, vi är inte färdiga med varandra. Vi har mer att prata om.

Påsen behövs inte på mer. Pappas hand är kall.

tack för allt