För drygt ett halvår sedan blev jag tillfrågad av en respekterad chef.
Med något blandade känslor svarar jag, Ja, till att bli intervjuad i vår personaltidning. Men undrar ju lite vad övriga anställda i koncernen kan ha för glädje av mina tankar och mitt liv. Fast ett tillfälligt projekt med åtminstone en framgångsrik person skulle lyftas fram.
OK.
Dagen D för intervjun inföll och vi pratade högt och lågt om mig, mina tankar och reflektioner om att jobba i onämnda koncern. Och alla upplevelser och analyser är inte positiva.
Av "anledning" att den respekterade chefen lämnat faktauppgifter som skulle kollas lästes ju även den delen av artikeln som grundar sig på vad jag sagt...
Det är nu marken börjar gunga
Jag kanske är naiv och tror för mycket på det goda... Av erfarenhet och av lärdom från mina högskolepoäng uppslukas jag av tanken på att dialog, sanning och förtroende var grundpelarna under ett stabilt företag. I motsats till stängda dörrar, lågt i tak och locket på som bara skapar en frustrerad och otrygg personal.
Och nu känner jag mig osäker
Samtalet från min respekterade chef gick ut på att på att jag uttryckt mig negativt i artikeln. Skall det verkligen stå så? När jag skulle kolla intervjun var jag blockerad. Uttryckte jag mig för negativt? Skulle det verkligen stå så? Hur kunde samtalet ens ha ägt rum? Var respekterad chef medveten om vad han satte igång?
Teoretiskt är det är lätt att ta till sig att samtalet var fel. Men mänskligt sett påverkar det...
Är kamrat G tystad, inte ännu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar