söndag, november 11, 2007

åter till skolgården

Var ute på krogen med en god vän. Vi har delat hela grundskolan och mycket av livet efter det.

Vi gick till en Jassåbar efter maten. Där satt vi och drack varsin öl i den stimmiga och glada lokalen. Vi pratade om allt och inget. Folk kom och gick. Då sätter Hon sig sig tvärsemot mig med sitt gäng, tittar mig i ögonen och säger:
- dej känner jag igen!

OK, tänker jag. Vi är på en krog, klockan är runt midnatt, ingen är helt nykter, hur intresserad är jag egentligen och jag säger glatt:
- vill känna mig eller känner igen? För jag känner inte igen. Hon tänker till en millisekund och säger bara namnet på min högstadieskola och vilket år som jag är född...

- hmm, va? Tiden stannar, hon känner igen Mig. Jag har en historia som gör sig påmind. Hon gick i 6:an när jag gick i 9:an på samma skola. Det är 30 år sedan. Så vi pratade om gamla skolminnen, kompisar och lärare från förr. Det var ett roligt och förut oprövat sätt att komma in på gamla skolminnen. Visserligen var det min vän som så vanligt mindes bäst och flest. Han är sådan, minns namn, det är alltid så. Nåväl...

Men, så här i efterhand, så glömde jag att fråga, min fåfänga (kanske) glömde frågan, Varför hade jag fastnat i hennes minne?

Måste jag veta? Vad skulle den kunskapen riva upp/väcka till liv?

Jag får fråga nästa gång vi ses, om 30 år... Vissa saker får man leva med ovissheten om.

10 kommentarer:

Unknown sa...

Visst är det märkligt när någon kommer ihåg en. För mig mest för att jag var osynlig en bit upp i åttan då jag gjorde storartad revolt. Men jag stötte ihop med en kille för ett år sen som kom ihåg mig från gitarrlektionerna i 7:an. Tror jag tog fem allt som allt och var så dålig att det i sig kanske var anledningen.
Får jag gissa var hon kär i dig. Hey, vilken tjej i sexan minns annars en kille i nian?

Anonym sa...

Lite nyfiken blir man ju. Jag blir i alla fall. Varför komemr hon ihåg just dig? Men helt klart det är ju för sent nu, så vad är där att göra åt det... Vi har funnit fler jumbo-myggit hemma. Tösen tog ihjäl två stycken. Nu sticker de också - förbaskade eländiga myggskitar...

Unknown sa...

Om de sticker måste det ju vara just mygg och inte mal, får man tro. Mina har inte gett sig tillkänna genom att stickas så jag svävar i ovisshet. Bra att använda barnen till små sysslor som detta. Ska genast bussa dottern på dem. Visar sig att några av mina favvo bland bloggarna känner varandra i det riktiga livet - känner du också dem? michanek o torgnysdotter o så?

Go:ran sa...

mina lyten:
Jag känner mig oxå osynlig från då,
jag är nog bara ett ansikte som fastmat utan ngn speciell orsak...

Nä jag känner inte mer än tre på min lista och torgnysdotter o michanek har jag inte träffat, vad jag vet. Anonymiteten gör ju att jag inte vet var jag skall titta efter.

haraldsdotter:
ja varför...
men de där myggorna är ett mysterium. kan inte minnas dessa från förr heller.

Unknown sa...

Fast alla ansikten fastnar av en orsak. Hon kom ihåg dig på ett positivt sätt annars skulle hon inte talat med dig och om du kände dig lite osynlig då antar jag att du inte var en buse och det var anledningen att hon minns dig. Som tjej håller jag fast vid att hon gillade dig. Kanske spelar det ingen roll, kanske det ibland alternerar ens egen syn på vem man var en gång.
Jag känner ingen på min lista. Hittade alla genom att surfa runt och via länkar hos dem jag gillar. Jag är glad över dem jag hittat.

Go:ran sa...

mina lyten:
ja, du har nog rätt... intryck gjorde jag och det får jag ta positivt och stärkande. jag var sedd/ är

Jag är oxå glad för att ha hittat några läsvärda och intressanta bloggare. Underligt, eller, att man kan bry sig om människor utifrån vad de skriver.

Unknown sa...

Ja, märkligt men ändå lite mysrysigt.

Go:ran sa...

mysrysigt var ordet, sa Bull

Anonym sa...

Jag känner mig lite åt det grå mus-hållet och förväntar mig att ingen kommer ihåg mig. I ena kören hände en kul grej dock "Har inte du gått på Adolf Fredrik? Jag känner igen dig" Vi har gått i samma skola, fast hon är tre år yngre än mig, och den hon tyckte mig vara var en tjej som gick samma årgång som henne, så det var inte jag, men det blev ändå samma skola. I Stockholm och inte alls Göteborg som vi bor i nu. Lustigt. Nu skulle nog folk känna igen mig för min halsduk jag har på mig jämt (några olika, för att inte bli alltför sunkig) mkt pga min evighetslånga förkylning.

Go:ran sa...

annchen:
det går tydligen att göra avtryck och intryck på människor trots känslan av litenhet. Så känslan är FEL. Vi finns och vi märks. Jag tror att jag var lite fegare i unga år. Jag pratade inte med vem som. Men träffas vi som mer vuxna människor har det där gängtänkandet och normerna om vem som var hipp, vem som man kunde och vågade prata med har suddats ut.
Nu kör vi på!!!!!!!!!