torsdag, november 15, 2007

min tid på operan

Ja det var en tid det.
Tack ;) Maluca för att du påminde mig...
Ja ja, bra historier, om än obetydliga , är värda att minnas.

Jag var praktikant på Operans marknadsavdelning och ägnade dagarna åt att förstå hur de jobbade. I slutet av den perioden var det dax för den stora premiären. Det var intressant att följa de sista veckornas repetition och förberedelser på alla håll och kanter. Det var rätt spänt kan jag säga. Några svordomar kan jag minnas.

Nåväl det var premiär och artisterna skall ju få blommor som från fans och vänner. Och någon skall göra det...
Jag, bl.a. fick vara blomsterpojke. Jag på scen. Kul, hur svårt kan det vara. Snabbt gå upp på scen, överlämna sin kvast och snabbt avlägsna sig i led tillsammans med de andra. Lätt som en plätt. Jag hade fått den halvstora uppgiften att dela ut till Hans Josefsson.

Så stod vi där på led, inväntande vår signal för att gå upp, famlande med de olika kvastarna och deras snören för att överlämnandet skulle gå bra. Kände lite premiärnerver. Fick inte sabba något nu.

oxå, börja gå, upp för trappan, fram till Hans, titta i ögonen, överlämna och gå vi... aj - va nu då - tummen satt fast i blomstersnöret - shit - ett halvsteg tillbaka, be om ursäkt, dra ut tummen och gå vidare...
Det var säkert bara jag som märkte det. En halv sekund av mitt liv. Men jag märkte det...

Aldrig mer en operascen för mig. Och jag behövde ändå inte sjunga...

7 kommentarer:

Anonym sa...

Man är så medveten om sina egna skavanker. De där sakerna som ingen annan tänker på. Som när jag gick själv ut från ett varuhus i Luleå och halkade på en isfläck. Tyckte det skrek lång väg att jag var stockholmare då, men det var väl knappast någon som såg det ens.

Go:ran sa...

annchen:
det syns alltid på stockholmare att dom är stockholmare...

Kom just på att jag tankspritt gick in i en lyktstolpe en gång. AJ!
men det första jag brydde mig om var om någon hade sett. Knepiga vi är.

Anonym sa...

Har upplevt ungefär samma som Annchen :) Ramlade omkull och flög upp igen och såg mig omkring! Hade någon sett!
Jag kände inte förrän en stund efteråt att jag hade ont och hål på strumpan.
Undrar om det syns att en Bleking är en Bleking också :)
Hoppas det :)

Anonym sa...

Jag är född och uppvuxen i Stockholm men flyttade därifrån till diverse olika orter redan 2003. Jag började prata göteborgska redan i Österrike. En kund häromdagen trodde jag var från Östergötland. Efter en dag på jobbet med en norrlänning pratade jag norrländska. Jag suger åt mig dialekter, utan att ens försöka. Har till och med fått förvånade reaktioner när jag säger att jag är från Stockholm, för det trodde de inte... ;-P

Cyklade in i en busskur, pga en cyklist framför som stannade så dumt. Hade dock bråttom till jobbet så brydde mig inte så mycket, men det blåmärket på armen blev rätt maffigt. När det började försvinna skaffade jag ett till på andra armen genom att gå in i en båge över kassan med kassalådan när jag skulle ta in den på kvällen... två dagar i rad. Fast knasig som jag är visade jag upp mina blåmärken för alla istället för att krypa in i ett hörn och skämmas.

Go:ran sa...

syster yster:
jag funderade just på det, hon måste vara en bleking...

annchen:
:-D


reflektion:
det är väldans vad vi famlar och ramlar omkring i livet

Anonym sa...

Tack för den berättelsen ;) Nu är jag tillbaks... lite i alla fall. // maluca

Go:ran sa...

maluca:
Skönt att du dök upp.
Jag hoppas att allt är ok?