fredag, oktober 16, 2009

packa och åk hem

Efter att ha läst och begrundat spiken i kistan av Michanek ett tag börjar jag och fundera lite på mitt behov av utröstningar. Eller behov är att ta i... Men dessa dokusåpor: jag orkar inte titta på dom av fler anledningar än jag orka rada upp.

Men utröstningsdelen; den har jag svårt att slita mig ifrån. Varken det är skönhet, en kock, en idol eller vad som. Mitt inre snörps åt och jag lider/gläds inför ord som:
- den som inte är med på bild kan hänga upp sin kockmössa i duschen och sjunga vidare där och ta sin mamma med sig ut i stallet. Och chansen till framgången tog slut. Men jag vill titta. Vad är det för fel att den grymmaste delen lockar mig mest?

Jag kanske vill bli utröstad.

3 kommentarer:

michanek sa...

Vet du vad jag tror? Det är befriande när elakheten sätter alldeles ren och oförstörd. Vi är ganska svältfödda på det bland alla gliringar, små diffusa nålstick och bortförklaringar. Om vi sen går ihop och känner stöd av varandra, kan vi till och med våga sparka själva.
Mobbning är nog en högst mänsklig egenskap, som även djuren pysslar med. Vi går bara omkring i en villfarelse att vi är bättre.
Icke desto mindre kanske vi bör hållas stångna på ett eller annat sätt, drifter är inte alltid av godo.

michanek sa...

När elakheten sätter IN ska det vara förstås.

G... sa...

Mich: jag tittar på och håller min eventuelle mobbningsdrift stången. Och hoppas jag inte på verkar statistiken så det görs fler dumprogram.