sju (7) sanningar

Jag har blivit utmanad av Haraldsdotter på några sanningar om mig själv, okey då:

1. jag gillar Utmaningar, men inte utmaningar
2. jag jobbar hellre med Kommunikation än med kommunikation
3. min godsaksprincip är enligt "antingen eller" metoden
4. jag har verkligen förtjänat min champagne
   
5. jag kunde ha hetat Ridderståhle
6. jag ångrar både en del som jag gjort och inte gjort
7. jag har aldrig, antagligen mot bättre vetande med tanke på alla straff som jag dragit på mig, skickat vidare ett kedjebrev. Därför tar denna utmaningstråd slut här
   

over and out

måttet är tomt

Nu får det vara nog, måttet är tomt! Jag säger upp mig

Vi har säljtävling ibland på jobbet.
Det är inte kul. För det lockar fram mina sämsta sidor av vassa armbågar i magen och sparkar i knävecken, på mina kollegor. Men sedan är det dessutom inte jag som skördar utan jag bara motiverar och någon annan håvar in biochecken (?). Tragiskt, i dubbel bemärkelse.

Det absolut dummaste är att kunden inte får vad den behöver. Kund vill ha X och jag säljer Y för det är y som jag får bonus på. Nä bort det. Det är väl för övrigt dylika bonusar som gör att ICA-handlare kör omkring i en Ferrari och jag äter dålig mat.

Desto roligare då med höstens projektmotivator. Uppnå målet och få champagne. Då gick jag igång. Ibland kan jag ju ställa upp. Och så som jag jobbade och blev bäst förstås.

Det var en dryg månad sedan. Glaset är forfarande tomt. Var är min champagne. Jag törstar.

Jag säger upp mig!

aldrig mer en säljtävling, igen

lookalike?

Han kunde inte hålla sig. Han var tvungen att dyka upp igen som teckning.

Det är då märkligt att viljan att synas på bild igen blev så stark att han var tvungen att bli avtecknad ytterligare än gång. Lika svart och vit. Knappt något förändrad med åren.

Och då är inte jag lagd åt det konspiratoriska hållet.

eller ser allt bus ut på ungefär liknande sätt
eller...

egentlig sjuk, egentligen

Jag har alltid resonerat som så att antingen är jag sjuk eller så är jag det inte. Möjligtvis att jag är lite sjuk... Men nu har en för mig ny definition dykt upp, nämligen: egentlig sjuk. Alltså inte på låtsas, utan faktiskt och verkligt sjuk för annars duger man inte.

En annons i GP sökte "försökspersoner" för en läkemedelstest. Kriteriet för att bli utvald var att man hade "egentlig depression". Alltså inte vilken depression som helst utan en egentlig, en faktisk, en verklig depression. Det dög alltså inte att komma dragande med någon overklig depression här inte...

När jag tänker tillbaka på mina samlade depressioner slår det mig att jag inte kan minnas att jag definierat dem som egentliga depression. Jag har nog bara gått om omkring och varit deprimerad. I eftertankens kranka blekhet blev ju genast depressionerna mycket lättare att bära. Eller har jag varit för deprimerad för analysera och definiera min situation.

Förkyld har jag varit några gånger oxå... Men det slår mig nu att jag är tveksam till om jag känt mig egentlig förkyld. Jag har nog bara varit förkyld eller möjligtvis lite förkyld.
Och min huvudvärk.. är den egentlig? Ont i foten...

Nu blir jag deprimerad. Och frågan är ju om jag är egentlig deprimerad ens nu?
Troligtvis inte
med tanke på min lyckade sjukdomshistoria

typiskt mig, egentligen

sschuuf

tillfälligt fel..

Det påstås från påstådda välunderrättade källor att julen har inneburit flera kilo mer av svenskar. Det hade jag ingen aaaning om att invandringen ökade över helgerna. Välkommen, säger jag.
Eller då kanske man säger antal..?

Jag det är sådant där som jag funderar över när julens slaggprodukter har satt sig i hjärnan. För där inne råder ett stilla vakuum och inte många substansiella tankar knackar på och vill ut. Över dörren till mitt hjärnkontor sitter en lapp med "tillfälligt fel, använd annan hjärna". Men det kan ju inte jag. Jag har ju bara denna enda. Är det vanligt?

Jag hoppas att något snart sticker hål på detta vakuum och nya 2008-idéer exploderar ut och...
Exploderar gör väl inte något där det råder vakuum förresten, det heter väl , ja Är det vakuum så är det.
Jag hoppas i vart fall på att, vad det nu var ...

Hur var det, varar julen till påska varje år...

det här blir ett lååångt år

döp henne till göran...

Jag fick ett brev från mitt försäkringsbolag Folksam med som de kallade det: Nyheter och Nyttigheter.

Speciellt glad blev jag först av att läsa mitt namn med stora bokstäver. "Döp henne till Göran..." eller va, hallå, vänta lite nu. Där skrev de att om man fick en dotter så skulle man döpa henne till Göran för det skulle ge större chans till framgång inom näringslivet...

Alltså, jag är man med en medfödd naturlighet till namnet och presenterar mig dessutom i viktiga sammanhang med namnet Göran. Vilken lycka för mig, vilken framgång inom näringslivet har jag? men hallå, vad gick fel?

JO, jag kanske är undantaget som bekräftar regeln, jo så måste det vara. För jag är unik. Jag är speciell. Jag är det misslyckade undantaget!

tack Folksam för den upplysningen!
Med sådana samarbetspartners behöver man inga ovänner.

3 dagar och ingen skillnad

no comments

hos tandläkaren

Jag ser två bilder...

Den ena bilden är mörk
jag ligger fastspänd på en hård bräda
Känslan är, jag vill inte
Benen vill sparka sig fria
Händerna vill slita bort spännbälten
och kedjor
Men jag kan inte röra mig
Jag börjar domna bort
En ondsint människoliknande varelse står lutad,
nej hänger tungt över mig
trycker ner mig, krävande,
bändande
Jag vill inte
Det gör ont, HJÄLP!
Det trycks i mig n å g o t ...

Sedan minns jag inget mer...


Den andra bilden är ljus, vackra Bella står och ler mot mig. Hon ber mig snällt att sätta mig och luta mig lugnt tillbaka i en fåtölj. Bella stoppar om mig med mjuka kuddar och frågar om det känns skönt.
- ja, viskar jag tacksamt.
Bella lutar tillbaka fåtöljen i ett ännu mer vilsamt läge. Bella frågar om det känns ännu bättre nu. Jag kan bara andas ut avslappnat och tittar in i ett par vackra ögon, Bellas.
- Här skall du få något som förhöjer upplevelsen och skönheten av kommande timma, säger sköna Bella och sticker till mig något i munnen. Jag känner hur jag ljuvt slappnar av medans Bella smeker mig lätt på axeln. Jag hör henne viska svagt några ord i mitt öra.
- det här kommer att gå bra, göran
- du är så duktig, göran och jag hinner tänka några fina tankar om Bella.
Sedan minns jag inget mer...


En stund senare, en lång stund senare kanske vad vet jag, återvänder jag till verkligheten. Det är bara jag och Bella i rummet. Skönt, tänker jag.

Men något har hänt med tiden...

Jag får ingen fråga om jag vill ha några bokmärken
och kronans värde är nu 6 000 kronor?


Nåväl, om ett år får jag träffa Bella igen.
Det får det vara värt.

förlorat kontrollen

Jag vet inte när och hur det hände.
Men jag har tappat de sociala koderna för att vistas i julträngsel eller vilken sorts trängsel, i värst fall, som helst. Det funkar inte längre. Jag minns svagt att jag klarat av detta, men nu känner jag mig missanpassad och utan hopp.

Har jag varit borta för länge från staden?

Jag var i ett centralt placerat köpcenter i Göteborg och försökte förflytta mig framåt. Det gick inte kan jag säga. Min brist på koderna gjorde mina försök till framgång mer till en dans, typ en sorts jenka. Lite framåt, mycket bakåt och inte minst åt sidan...

Jag var som en skepp utan roder i ett stormigt hav.
Som ett flygplan under en turbulent luftfärd.
Som en flipperkula.
Som, som...

Ut med väggen i köpcentrat blev jag upptryckt och jag fortsatte att trycka mig mot väggen och gick sakta och lugnt och fint fr,am å ,t.
Jag skapade mig ett mål. Det är bra med mål i livet har jag läst någonstans, tänkte jag. Det finns ett, av mig, välbesökt fik längre fram. Jag tar mig dit...

Väl framme kände jag mig stadig med min 9:a och äpplebulle.
pust
Tänk att trygghet kan stavas så: 9:a och äpplebulle.

repetition,
hur var det nu
rakt fram med spanande blick eller blicken ner i marken och bara plöja?
finns det kurs för sådant här?