Salo och The Ark nobbar Victoria

Först blir jag glad att någon vågar gå emot strömmen.
Någon som står för sina åsikter och är lite tvärs i detta land.
Någon som vågar vara mot kungahuset fullt ut.

men, nej då.. Det blir lite mellanmjölk även här.
Orsaken är att The Ark har en annan spelning och
inte fick ihop spelpusslet... Mesigt svar.

Våga att vara rockenroll och ge mig anledningen!


http://www.expressen.se/noje/1.700666

Runar stämmer Carola

Det kan jag läsa på en löpsedel. Det går det att fundera lite på.
Har det äntligen blivit dax för Carola att skaffa sig en stämma. Eller... Runar kan väl inte sjunga, om han inte fått en helad röst den senaste tiden. Jag har så svårt att förstå att människor som skall vara så väldans goda och snälla gör på detta vis. Dom borde väl kunna lyfta på hatten och gå vidare. Men det är klart om pengarna har tagit slut på att vara god och man inte har råd att vimla på Stureplan längre. Då kan man ju alltid göra som i USA, stämma någon.

och varför bryr jag mig...

apropå kunskap och lojalitet

Jag läser på Intranätet att man byter folk på en del titlar i Stockholm som jag är kvalificerad för. Titlar som jag ibland söker för att visa mitt intresse och att jag finns. Men eftersom jag har lärt mig att vara ärlig ställer jag alltid frågan: Jag som bor utanför STADEN kan väl jobba med uppgifterna från min hemmastation? Hört talas om e-post och internet.
- Nä, tyvärr, vi har prövat det och det har visat sig att man måste vara AdHoc...
Med det menas att man måste vara närvarande i "korridoren", dvs. vara med där det händer för att kunna utföra jobbet. Problemet med dessa personer (en del) är att de är mer närvarande (AdHoc) i att klättra på stegen och leta nya titlar än att slutföra uppdrag.

Lojalitet efterfrågas inte och kunskapen inom organisationen används inte på bästa sätt. Kunskap kastas bort och hjulet måste uppfinnas igen. Är det så man bygger organisationer på bästa sätt?

Black magic VS DimpleInDimple

Mycket kan sägas i efterhand om de egna produktionerna under skoltiden. En del var lite snabbt gjorda och kanske lite konventionella ibland, åtminstone enligt lektor U.

Dessto roligare då att glädjas åt det moderna reklamspråkets påhittighet. Jag borde få VG i efterhand för min framsynthet.

Pröva bara vår nya boll Black magic om du är redo.
Den kan förändra ditt golfspel och dig själv ...
Vårt nya mönster tillsammans med den svarta färgen
ger lägre luft- och ljusmotstånd.

VS.

Using proprietary DimpleInDimple technology, the TopFlite D2 golf ball improves aerodynamics, resulting in longer ball flight, tighter control and incredible soft feel.


Jag vet vilken boll jag helst hade köpt.

DimpleIn på dig

jag o min almanacka

Jag vet inte vad det är, men jag blir så upprymd när jag får min almanacka från facket. Världens dyraste almanacka påstår en del... Men det är en annan historia. (stackars otacksamma människor)

När almanackan kommer blir i vart fall jag glad. Jag tror det är de vita oskrivna sidorna som är möjliga att fylla med nya roliga saker. Iställer för den gamla skiten som man kan få lämna efter sig.
Ett nytt förhoppningsfullt år fullt med nya möjligheter.

Hur kommer det att bli då?
Det blir väl som vi optimist-pessimister uttrycker det.
Same shit, different day!

inga julkort

I år blev det inga julkort.

Det är första gången som lusten och pennan inte ens var i närheten av ett julkort. Men vi har julkort. Vi köpte dem som vanligt försent enligt postens skicka-datum. Det datumet har vi aldrigt brytt oss om. Vem vill ha julkort i mitten-slutet av adventtiden. Julkort skall man naturligtvis få till jul.

I vilket fall som helst så dök aldrig skrivkrampen upp, den som brukar dyka upp efter några julkortsadresser. Det var ju inte ens i nära eftersom inga kort skrevs. Orsaken är att vi inte fick lust. Livet gör sig ibland påmint så att lusten för att skicka glada hälsningar till vänner och folk (man inte sett på åratal) inte finns. Jag har inte ens orkat läsa de julkort som vi har fått. Men det skall jag nog göra innan påska.

Frågan är om några vänner kommer att sakna sina julkort? Kanske...
Kommer deras jul att vara förstörd? Troligtvis inte. Julkort är en traditon som till vissa adresser har överlevt sig själv. Som traditioner ibland gör och traditioner är till för att brytas. Åtminstone de som inte ger något.

I år har vi brutit en tradition. Får se om vi tar upp den igen, om än i mindre skala, nästa år. Men ändå, till alla vänner och bekanta där ute önskar jag i alla fall, GOTT NYTT ÅR!

Avd 355, säng 18

Värmen tar emot mig med sina frigjorda dofter av sjukhusmos och stekt fisk blandat med doften från 4 män i blått och vitt med logon ”Tvätteriet i Alingsås” på bröstet. Förr tillhörde patienterna Landstinget. Skönt att de slipper det nu för tiden.
Under min pappas säng ligger en påse. I min medievärld hade innehållet varit blått och luktfritt. För min 85-åriga pappa med hjärnblödning är det kanske livet som rinner ut i påsen.

I sin säng ligger pappa i dvala, växelvis lugn med sig själv. Växelvis verkar pappa vilja få kontakt mumlandes osammanhängande och upprepade ord. Ibland tittar pappa på mig med sina ögonvitor. På nätterna sägs han skrika. Pappa är inte den populäraste gubben på rummet.
Jag håller pappas hand, den är varm. Ibland håller nog pappa tillbaka.

Jag tänker på en gång när pappa lurade mig med en kamerarem av plast som såg ut som lakrits. Den var hård och min besvikelse stor. Varför tänker jag på det? Det var ju så länge sedan. Sådana kamerremmar görs nog inte längre. Det är dumt att lura barn.

Det gör ont att bli gammal. Pappa drar ibland ihop sin gamla kropp och kvider. Propparna och hjärnblödningen tar på krafterna. Läkarna säger att ”demensen och tidigare proppar kan göra pappa omotiverad att komma tillbaka”. Ge inte upp pappa!

Jag minns pappa som en stark naturkraft som använde sin kropp till att lyfta paket på jobbet och räfsa löv på sommargården. Det fanns nog inget praktiskt arbete som han ryggade för. De tunga jobben slet ut min pappa i förtid. En gång i tiden kändes pappas hand stark och trygg att hålla i, bondsonen från Jönköping. Nu känns handen kraftlös och sval.

Ibland sträcker pappa sina händer mot skyn, upp mot något. Ibland kliar han sig i ansiktet som om han tänkte på något. Ibland ojar han sig som om han kanske vill säga något till mig. Jag minns inte något djupare samtal med pappa. Något måste vi ju ha pratat om... Inte bara hans krämpor väl, som han så gärna ville skämta bort till mammas förtvivlan. Nu kan hon tänka på sina egna. Skönt... Jag pratade nog mest med mamma. Pappa gjorde sitt praktiska uppbackad och servad av mamma.

Jag fortsätter att hålla pappas hand, det var så länge sedan. När slutar man med det. Vill min tonåring att jag håller hans hand? Pappa stanna, vi är inte färdiga med varandra. Vi har mer att prata om.

Påsen behövs inte på mer. Pappas hand är kall.

tack för allt

Lars bygger Lejonborg

Förvånande att Lars som en gång, för inte alls länge sedan, sa om att sprida falska rykten var "ett uttryck för en mentalitet hos socialdemokraterna". När han nu inte ser spionage som ett typiskt uttyck för sitt eget parti. Eller gör han det. Det har inte riktigt framgått.

Jag anar ett parti som vill sätta upp mer övervaknings-
kameror och bevaka alla och en var. De började med sina motståndare. Det var ju liberalt och omtänksamt.

näe, ja ä int bitter...

Jag blir bara mer och mer medveten kanske.
Orsaken är de erfarenheter av praktisk organisationskommunikation som jag skaffat mig genom åren. Den visar att mina, åtminstone, försök till dialog inte funkar så bra. Mitt fel antagligen.

Att jag inte får en intervju för ett internt jobb som jag är kvalificerad för är bara toppen av isberget.
Jag har skrivet förslagsbrev, och vill öppna för dialog med oss som också "drabbas", om hur vi bättre kan ta hand om resenärer vid tågstrul och fått till svar att: ja, ja Vi skall titta på det.
Jag har lämnat in förslag om effektivare rutiner och penningbesparingar för företagsbokningar och fått till svar att: vilka tjänster tycker du vi skall dra in då?
Jag har frågat marknadsavdelningen efter motiven för vissa åtgärder som är negativa för resenärer och fått till svar att: det skall du inte fråga mej. det skall du fråga din chef om. OK, så jag frågade min chef och fick inget svar.
Jag efterlyser information om och uppföljning kring tex. tågstrul vad hände, varför och vad vi har lärt oss som vi kan göra bättre nästa gång. Men det kan ju inte interntidningen ta upp och skylta med inför omvärlden att vi har problem...

De obesvarade frågorna hopar sig. Och efter mina högskolestudier vet jag dessutom för mycket för min säljarroll och vill antagligen ta tag i för mycket. Företaget bryr sig inte om min nya kompetens. Jag får fortsätta att skriva "hissen funkar inte", "Boxen avstäng" och göra andra gigantiska informationsinsatser på min arbetsplats.

Mitt förslag är ett forum inom internkommunikationenen dit alla kan skicka in förslag och frågor. Ett forum där dessa frågor får svar och följs upp. Det skulle vara ett steg i riktningen från att vara arbetare till att bli medarbetare. Som ju företaget vill. Men detta förslag vill ingen heller bolla tillbaks, liksom exemplen ovan.

Dessutom, när har man hört alla nya chefer entusiastiskt, men förmodligen omedvetet, upprepa gamla slagdängor som att vi skall satsa på "hela och rena tåg + tåg i tid".
Djärva tankar som nästa chef året efter formulerar om...

Jag vill säga att den historien har jag hört förut.
Det är nog dax att stämpla ut!

Peptalk

Jag sitter och vrider ord och tankar för att skriva ett bra CV.
Frågan är hur väl jag känner mig. Bäst kanske, men har jag koll på hela mig.

Någon mer som behöver lite assistans till sina goda sidor.
Vad är jag bra på? Får jag fram det i mitt CV?

De som vill utbyta goda tankar och CV, hör av dig.
Så kanske vi kan sparka varandra i baken i rätt riktning.