jag o min almanacka

Jag vet inte vad det är, men jag blir så upprymd när jag får min almanacka från facket. Världens dyraste almanacka påstår en del... Men det är en annan historia. (stackars otacksamma människor)

När almanackan kommer blir i vart fall jag glad. Jag tror det är de vita oskrivna sidorna som är möjliga att fylla med nya roliga saker. Iställer för den gamla skiten som man kan få lämna efter sig.
Ett nytt förhoppningsfullt år fullt med nya möjligheter.

Hur kommer det att bli då?
Det blir väl som vi optimist-pessimister uttrycker det.
Same shit, different day!

inga julkort

I år blev det inga julkort.

Det är första gången som lusten och pennan inte ens var i närheten av ett julkort. Men vi har julkort. Vi köpte dem som vanligt försent enligt postens skicka-datum. Det datumet har vi aldrigt brytt oss om. Vem vill ha julkort i mitten-slutet av adventtiden. Julkort skall man naturligtvis få till jul.

I vilket fall som helst så dök aldrig skrivkrampen upp, den som brukar dyka upp efter några julkortsadresser. Det var ju inte ens i nära eftersom inga kort skrevs. Orsaken är att vi inte fick lust. Livet gör sig ibland påmint så att lusten för att skicka glada hälsningar till vänner och folk (man inte sett på åratal) inte finns. Jag har inte ens orkat läsa de julkort som vi har fått. Men det skall jag nog göra innan påska.

Frågan är om några vänner kommer att sakna sina julkort? Kanske...
Kommer deras jul att vara förstörd? Troligtvis inte. Julkort är en traditon som till vissa adresser har överlevt sig själv. Som traditioner ibland gör och traditioner är till för att brytas. Åtminstone de som inte ger något.

I år har vi brutit en tradition. Får se om vi tar upp den igen, om än i mindre skala, nästa år. Men ändå, till alla vänner och bekanta där ute önskar jag i alla fall, GOTT NYTT ÅR!

Avd 355, säng 18

Värmen tar emot mig med sina frigjorda dofter av sjukhusmos och stekt fisk blandat med doften från 4 män i blått och vitt med logon ”Tvätteriet i Alingsås” på bröstet. Förr tillhörde patienterna Landstinget. Skönt att de slipper det nu för tiden.
Under min pappas säng ligger en påse. I min medievärld hade innehållet varit blått och luktfritt. För min 85-åriga pappa med hjärnblödning är det kanske livet som rinner ut i påsen.

I sin säng ligger pappa i dvala, växelvis lugn med sig själv. Växelvis verkar pappa vilja få kontakt mumlandes osammanhängande och upprepade ord. Ibland tittar pappa på mig med sina ögonvitor. På nätterna sägs han skrika. Pappa är inte den populäraste gubben på rummet.
Jag håller pappas hand, den är varm. Ibland håller nog pappa tillbaka.

Jag tänker på en gång när pappa lurade mig med en kamerarem av plast som såg ut som lakrits. Den var hård och min besvikelse stor. Varför tänker jag på det? Det var ju så länge sedan. Sådana kamerremmar görs nog inte längre. Det är dumt att lura barn.

Det gör ont att bli gammal. Pappa drar ibland ihop sin gamla kropp och kvider. Propparna och hjärnblödningen tar på krafterna. Läkarna säger att ”demensen och tidigare proppar kan göra pappa omotiverad att komma tillbaka”. Ge inte upp pappa!

Jag minns pappa som en stark naturkraft som använde sin kropp till att lyfta paket på jobbet och räfsa löv på sommargården. Det fanns nog inget praktiskt arbete som han ryggade för. De tunga jobben slet ut min pappa i förtid. En gång i tiden kändes pappas hand stark och trygg att hålla i, bondsonen från Jönköping. Nu känns handen kraftlös och sval.

Ibland sträcker pappa sina händer mot skyn, upp mot något. Ibland kliar han sig i ansiktet som om han tänkte på något. Ibland ojar han sig som om han kanske vill säga något till mig. Jag minns inte något djupare samtal med pappa. Något måste vi ju ha pratat om... Inte bara hans krämpor väl, som han så gärna ville skämta bort till mammas förtvivlan. Nu kan hon tänka på sina egna. Skönt... Jag pratade nog mest med mamma. Pappa gjorde sitt praktiska uppbackad och servad av mamma.

Jag fortsätter att hålla pappas hand, det var så länge sedan. När slutar man med det. Vill min tonåring att jag håller hans hand? Pappa stanna, vi är inte färdiga med varandra. Vi har mer att prata om.

Påsen behövs inte på mer. Pappas hand är kall.

tack för allt

Lars bygger Lejonborg

Förvånande att Lars som en gång, för inte alls länge sedan, sa om att sprida falska rykten var "ett uttryck för en mentalitet hos socialdemokraterna". När han nu inte ser spionage som ett typiskt uttyck för sitt eget parti. Eller gör han det. Det har inte riktigt framgått.

Jag anar ett parti som vill sätta upp mer övervaknings-
kameror och bevaka alla och en var. De började med sina motståndare. Det var ju liberalt och omtänksamt.

näe, ja ä int bitter...

Jag blir bara mer och mer medveten kanske.
Orsaken är de erfarenheter av praktisk organisationskommunikation som jag skaffat mig genom åren. Den visar att mina, åtminstone, försök till dialog inte funkar så bra. Mitt fel antagligen.

Att jag inte får en intervju för ett internt jobb som jag är kvalificerad för är bara toppen av isberget.
Jag har skrivet förslagsbrev, och vill öppna för dialog med oss som också "drabbas", om hur vi bättre kan ta hand om resenärer vid tågstrul och fått till svar att: ja, ja Vi skall titta på det.
Jag har lämnat in förslag om effektivare rutiner och penningbesparingar för företagsbokningar och fått till svar att: vilka tjänster tycker du vi skall dra in då?
Jag har frågat marknadsavdelningen efter motiven för vissa åtgärder som är negativa för resenärer och fått till svar att: det skall du inte fråga mej. det skall du fråga din chef om. OK, så jag frågade min chef och fick inget svar.
Jag efterlyser information om och uppföljning kring tex. tågstrul vad hände, varför och vad vi har lärt oss som vi kan göra bättre nästa gång. Men det kan ju inte interntidningen ta upp och skylta med inför omvärlden att vi har problem...

De obesvarade frågorna hopar sig. Och efter mina högskolestudier vet jag dessutom för mycket för min säljarroll och vill antagligen ta tag i för mycket. Företaget bryr sig inte om min nya kompetens. Jag får fortsätta att skriva "hissen funkar inte", "Boxen avstäng" och göra andra gigantiska informationsinsatser på min arbetsplats.

Mitt förslag är ett forum inom internkommunikationenen dit alla kan skicka in förslag och frågor. Ett forum där dessa frågor får svar och följs upp. Det skulle vara ett steg i riktningen från att vara arbetare till att bli medarbetare. Som ju företaget vill. Men detta förslag vill ingen heller bolla tillbaks, liksom exemplen ovan.

Dessutom, när har man hört alla nya chefer entusiastiskt, men förmodligen omedvetet, upprepa gamla slagdängor som att vi skall satsa på "hela och rena tåg + tåg i tid".
Djärva tankar som nästa chef året efter formulerar om...

Jag vill säga att den historien har jag hört förut.
Det är nog dax att stämpla ut!

Peptalk

Jag sitter och vrider ord och tankar för att skriva ett bra CV.
Frågan är hur väl jag känner mig. Bäst kanske, men har jag koll på hela mig.

Någon mer som behöver lite assistans till sina goda sidor.
Vad är jag bra på? Får jag fram det i mitt CV?

De som vill utbyta goda tankar och CV, hör av dig.
Så kanske vi kan sparka varandra i baken i rätt riktning.

söka jobb internt

Presskommunikatör,
ett perfekt jobb för en nyutbildad Informatör med lite journalist ambitioner.

Njaa, av de TVÅ sökande valde de en som projektanställts sedan tidigare och "funnits duglig".
Inte ens intervju fick jag...

Vad har man då lärt sig på 30 år om företaget?

söka jobb

Inte är det enkelt inte.
Efter att studerat 125 p hur en man
kommunicerar och skriver så att folk förstår.

Hur kan jag med att ens söka jobb som säljare
när jag inte ens kan sälja mig själv?
Sälja är det jag borde kunna efter 15 års erfarenhet.
Vad kan man efter 125 p... Kan jag sälja?
Uppryckning!!!!!

Eller så kan jag skriva åt någon annan,
det tror jag skulle fungera bättre.

Hallå där ute,
Jag kan skriva din ansökan om du skriver min.

vi hörs

slöjdmässan

Jag var på Slöjdmässan i Hjo, ett kort besök.

En liten fråga bara,
Varför är borden med pryttlar ställda som en labyrint?

Alla gångar leder ut och ingen vet var dom har varit!

skolreflektion

Jag började med ett VG och slutade med ett VG
och lite mixat därimellan.
Men,Jag är grymt stolt över vad jag levererat under 4 år.
4 år som jag pendlat till Jönköping för chansen till ett
nytt och intressant jobb. Den som lever får se.

Tråkigt att sista terminen blev så som den blev med godtyckligt
betygsättande och svaga kommentarer.
Frågar man om det är OK att vara en mer i gruppen och får OK.
Frågar man om det är OK att göra på ett visst sätt och får OK.
Ändå blir svaret i betygsutvärderingen: "ni kunde/borde gjort mer".
jo jo...

Men stolt går jag vidare mot den ljusnande framtid!

Tack till adjukter och andra som försökt att lära mig
ngt nytt. Tack till studiekamrater som hjälpt mig prestera.
Tack familjen som ställt upp.

Nu åker vi...