Säg att jag hörde fel, säg det...
Jag tyckte precis att de sa på radion att:
"hälften av regeringen vill blondera sig ur krisen..."
Säg att jag hörde fel, säg det...
För visst anade man att det skulle gå tok med varannan damernas
och
dessa män i regeringen som är utan egna vettiga idéer,
blondera sig..., pyttsan så tokigt
Nä, nu får det vara slut på blånderingen av Sverige, punkt.
tisdag, december 16, 2008
fredag, november 14, 2008
bakom mina progressiva glasögon...
Jag förstår nu i efterhandens kranka blekhet att det var solglasögon som jag skulle köpt, för att det är ju då man enligt uppgift kan vara sig själv. För bakom ett progressiva glasögon går det inte...
Tiden läker alla sår sägs det. Men vad det gäller min syn så behövs det ett plåster över bristerna, dvs ett par glasögon. Mina första progressiva och det behövs det nog varnas för. För inköp av, alltså.
- Är det dina första progressiva, frågade optikerassistenten glatt.
- Ja, sa ja något fundersam över frågan.
- Ja då förstår jag, sa hon då.
- ??
Jag hade alltså missat alla varningstexter och annan upplysning i fallet. Jag hade köpt ett par progressiva i godan ro utan att känna till konsekvenserna. Finns det någon LEX-optiker lag kanske?
För ett par progressiva är inte att jämföra med ett par terminalglasögon som arbetsgivaren utrustar mig med för att jag skall kunna jobba även när jag blir trött i ögonen. Ett par terminal är lätta plätten att vänja sig vid i jämförelse. Av någon anledning.
För att göra huvudanledning till heltidsglasögon kort: Jag skulle köpa en solsäng och summan på lappen var 1 600:-. Och inte 600:- som jag tyckte... Men solsängen är skön och det är väl ändå det som räknas.
En anledning till det progressiva är ju att jag vill se omgivningen och vilka som där finns bättre. Men jag vet inte om det blev så. Dels så sitter det ett par rejäla sidoskydd som håller upp själva glasen och hindrar. Lägg där till en ändrad kroppshållning när jag skall gå till synattack. Jo, jag menar det militäriska "attack"!
För likt en målsökande robot scannar jag av landskapet, får syn på Det, stannar upp, ställer in skärpan (dvs, hittar rätt läge i glasögonen för att kunna se skarpt) och exploderar till rätt person i ett:
- Hej, hur är läget?
Och i sämsta fall, efter låsningen av blick tänker jag att: Dig känner jag inte men nu ser det ut som jag skulle kunna känna dig så som jag stirrar. Och det slutar med att jag förläget tittar bort ut i det okända för en ny sökning.
Iofs kunde jag ju efter en sådan stirrning oxå säga:
- hej, hur är läget.
Men så gör ju inte jag. Det är inte jag. Och det var mig själv som jag ville vara.
Så det får bli ett par solglasögon nästa gång då...
Tiden läker alla sår sägs det. Men vad det gäller min syn så behövs det ett plåster över bristerna, dvs ett par glasögon. Mina första progressiva och det behövs det nog varnas för. För inköp av, alltså.
- Är det dina första progressiva, frågade optikerassistenten glatt.
- Ja, sa ja något fundersam över frågan.
- Ja då förstår jag, sa hon då.
- ??
Jag hade alltså missat alla varningstexter och annan upplysning i fallet. Jag hade köpt ett par progressiva i godan ro utan att känna till konsekvenserna. Finns det någon LEX-optiker lag kanske?
För ett par progressiva är inte att jämföra med ett par terminalglasögon som arbetsgivaren utrustar mig med för att jag skall kunna jobba även när jag blir trött i ögonen. Ett par terminal är lätta plätten att vänja sig vid i jämförelse. Av någon anledning.
För att göra huvudanledning till heltidsglasögon kort: Jag skulle köpa en solsäng och summan på lappen var 1 600:-. Och inte 600:- som jag tyckte... Men solsängen är skön och det är väl ändå det som räknas.
En anledning till det progressiva är ju att jag vill se omgivningen och vilka som där finns bättre. Men jag vet inte om det blev så. Dels så sitter det ett par rejäla sidoskydd som håller upp själva glasen och hindrar. Lägg där till en ändrad kroppshållning när jag skall gå till synattack. Jo, jag menar det militäriska "attack"!
För likt en målsökande robot scannar jag av landskapet, får syn på Det, stannar upp, ställer in skärpan (dvs, hittar rätt läge i glasögonen för att kunna se skarpt) och exploderar till rätt person i ett:
- Hej, hur är läget?
Och i sämsta fall, efter låsningen av blick tänker jag att: Dig känner jag inte men nu ser det ut som jag skulle kunna känna dig så som jag stirrar. Och det slutar med att jag förläget tittar bort ut i det okända för en ny sökning.
Iofs kunde jag ju efter en sådan stirrning oxå säga:
- hej, hur är läget.
Men så gör ju inte jag. Det är inte jag. Och det var mig själv som jag ville vara.
Så det får bli ett par solglasögon nästa gång då...
tisdag, oktober 28, 2008
nu är jag PÅ igen
På med att söka jobb alltså, idag.
Så nu är bloggossfären informerad.
Time outen är delvis avslutad.
Att hålla på sig skapar ju oxå frustration.
Men bara för ett jobb i taget. Inga fler gruppsökningar från mig.
Det kan jag
Det vill jag
Det är jag
Och våga inte lägga mig i fel hög era ...
Men mer om det senare
Så nu är bloggossfären informerad.
Time outen är delvis avslutad.
Att hålla på sig skapar ju oxå frustration.
Men bara för ett jobb i taget. Inga fler gruppsökningar från mig.
Det kan jag
Det vill jag
Det är jag
Och våga inte lägga mig i fel hög era ...
Men mer om det senare
söndag, oktober 05, 2008
det diskreta varumärkets charm
En städfirma som inte sopat rent framför egen dörr.
Vill man anlita den för att städa?
En bilfirma som säljer lyxbilar men åker omkring i gamla rishögar.
Känns det trovärdigt att köpa bil där?
En läkare som är sjuk, eller ja...
Denna då, En firma i kommunikationsbranschen som inte kan kommunicera.
Kan det gå för sig? Nä det borde straffa sig naturligtvis. En firma som inte kan det som de påstår att de kan är väl inget att anlita, det är inget att rekommendera.
Jag kan förstå vissa firmor som inte har kommunikation som profil att det kan bli lite si och så. Men de företag som har DET borde fatta att dom är ute på tunn is när dom inte kommunicerar med mig. Ty om jag lagt ner min tid på att skriva ett ansökningsbrev och fullföljt en önskad konversation, då önskas det någon form av respons.
Jag har i min trakt sökt 4 jobb hos 3 olika kommunikationsproffs, läs reklambyråer som borde veta vad en snackis är. Jag för väntar mig bra kommunikation från dessa. Får man det? och jag svarar själv på min retoriska fråga.
- Nej!
Men vänta bara tills jag får jobbet som jag vill ha och skall beställa reklaminsatser... En, säger en (1), firma håller måttet och bekräftar ansökan, beklagar att det dröjer och tyvärrar. Den firman de facto vinner alla Mina upphandlingar.
Det finns fler på min Svarta lista än vad vad som finns på min Vita lista. De på Svartalistan borde varit mer rädda om sitt varumärkes charm. Det skall jag diskret låta dom bli varse!
så var det sagt
Vill man anlita den för att städa?
En bilfirma som säljer lyxbilar men åker omkring i gamla rishögar.
Känns det trovärdigt att köpa bil där?
En läkare som är sjuk, eller ja...
Denna då, En firma i kommunikationsbranschen som inte kan kommunicera.
Kan det gå för sig? Nä det borde straffa sig naturligtvis. En firma som inte kan det som de påstår att de kan är väl inget att anlita, det är inget att rekommendera.
Jag kan förstå vissa firmor som inte har kommunikation som profil att det kan bli lite si och så. Men de företag som har DET borde fatta att dom är ute på tunn is när dom inte kommunicerar med mig. Ty om jag lagt ner min tid på att skriva ett ansökningsbrev och fullföljt en önskad konversation, då önskas det någon form av respons.
Jag har i min trakt sökt 4 jobb hos 3 olika kommunikationsproffs, läs reklambyråer som borde veta vad en snackis är. Jag för väntar mig bra kommunikation från dessa. Får man det? och jag svarar själv på min retoriska fråga.
- Nej!
Men vänta bara tills jag får jobbet som jag vill ha och skall beställa reklaminsatser... En, säger en (1), firma håller måttet och bekräftar ansökan, beklagar att det dröjer och tyvärrar. Den firman de facto vinner alla Mina upphandlingar.
Det finns fler på min Svarta lista än vad vad som finns på min Vita lista. De på Svartalistan borde varit mer rädda om sitt varumärkes charm. Det skall jag diskret låta dom bli varse!
så var det sagt
lördag, oktober 04, 2008
det enda rätta
Ibland är det så man måste göra,
det enda rätta.
Det blir ändå inte kul om man inte gör
det enda rätta.
Men är det alltid förknippat med tungsinne då man konstaterar att det var bara så vi kunde göra,
det enda rätta.
Jag vet inte, ett tag kanske tills man aklimatiserat sig med
det enda rätta.
Det enda rätta idag var att säga nej till resa, vänner o kalajs.
Det enda rätta var att åka till friskhuset. Det fanns inget val så varför då grotta sig.
Det enda rätta var att låta det förgångna stanna där det hörde hemma, igår.
Jag aklimatiserar mig
det enda rätta
naturligtvis
det enda rätta.
Det blir ändå inte kul om man inte gör
det enda rätta.
Men är det alltid förknippat med tungsinne då man konstaterar att det var bara så vi kunde göra,
det enda rätta.
Jag vet inte, ett tag kanske tills man aklimatiserat sig med
det enda rätta.
Det enda rätta idag var att säga nej till resa, vänner o kalajs.
Det enda rätta var att åka till friskhuset. Det fanns inget val så varför då grotta sig.
Det enda rätta var att låta det förgångna stanna där det hörde hemma, igår.
Jag aklimatiserar mig
det enda rätta
naturligtvis
fredag, oktober 03, 2008
idag har jag gjort något radikalt
Idag har jag gjort något radikalt. Det är riktigt stort!
När man som jag är en arbetande arbetsökande har man en närmast manisk drivkraft att söka alla de jobb som ramlar ner framför ögonen som finns i möjligheternas sfär.
- den tar jag, perfekt
- kan gå, jag prövar
Och så lägger jag alla de spännande jobben i en ansökans hög som jag därefter betar av allt eftersom ansökningstiden går ut. Så jobbar jag!
Men idag, idag låg där två ansökningar som jag tänkte formulera mig väl till. Och jag tog dom i hand och slängde dom. Japp. Bara sådär alltså. Otroligt radikalt och omvälvande.
Jag tänkte som så, vad får jag i retur av mitt engagemang? I stort sett ingenting. Vissa bekräftar inte ens ju. Urbota trist och visar dessutom på brist i kunskap på omsorg av sitt varumärke. Men mer om det senare, som den fd. vänsterräven Göran Skytte avslutar sina välbetalda krönikor med ibland.
Nu är jag alltså trött på att söka jobb och tänker i protest låta bli att söka jobb en stund (meddelas endast på detta sätt). Jag skall istället samla kraft och kanske kan hitta en coach som kan sparka ut lite bättre engagemang hos mig, ge mig en spark i baken i rätt riktning helt enkelt.
Förresten, jag skall nog faktiskt fortsätta min radikala bana och låta bli att göra energisugande aktiviteter på ett bra tag.
Bäva månde världen,
men mer om det senare...
När man som jag är en arbetande arbetsökande har man en närmast manisk drivkraft att söka alla de jobb som ramlar ner framför ögonen som finns i möjligheternas sfär.
- den tar jag, perfekt
- kan gå, jag prövar
Och så lägger jag alla de spännande jobben i en ansökans hög som jag därefter betar av allt eftersom ansökningstiden går ut. Så jobbar jag!
Men idag, idag låg där två ansökningar som jag tänkte formulera mig väl till. Och jag tog dom i hand och slängde dom. Japp. Bara sådär alltså. Otroligt radikalt och omvälvande.
Jag tänkte som så, vad får jag i retur av mitt engagemang? I stort sett ingenting. Vissa bekräftar inte ens ju. Urbota trist och visar dessutom på brist i kunskap på omsorg av sitt varumärke. Men mer om det senare, som den fd. vänsterräven Göran Skytte avslutar sina välbetalda krönikor med ibland.
Nu är jag alltså trött på att söka jobb och tänker i protest låta bli att söka jobb en stund (meddelas endast på detta sätt). Jag skall istället samla kraft och kanske kan hitta en coach som kan sparka ut lite bättre engagemang hos mig, ge mig en spark i baken i rätt riktning helt enkelt.
Förresten, jag skall nog faktiskt fortsätta min radikala bana och låta bli att göra energisugande aktiviteter på ett bra tag.
Bäva månde världen,
men mer om det senare...
onsdag, oktober 01, 2008
ahh, jag är utmanad
Jag har blivit utmanad och ok då, är handsken kastad så får väl mamma plocka upp den eller hur det var om hon jobbade inte här och. Nåväl.
Reglerna: Svara på alla dessa otroligt avslöjande frågor. hmmm. Välj ut 4 personer ( jag kör med öppet utmaningshus och antar du inte utmaningen så får du själv stå för konsekvenserna, det vill jag bara ha sagt så här initialt) som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din (Läs min blogg!!!). Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen! Hallå Eva, nu är handsken upptagen.
1. Vilken mat äter du ofta?
Jag äter oftast/alltid mat som ligger still på tallriken. Tex så går ärtor bort, köttbullar kan vara svåra och liknande saker.
2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av?
Jag sitter, helt klart kvar tills det är klart. Duka av... nja då har jag nog somnat eller gått.
3. Var sitter du helst när du bloggar?
Här undrar jag om det är något lurt, en kuggis kanske. Men jag svarar helt frankt som det är, jag sitter vid datorn. Vad inbillar sig frågeställaren egentligen.
4. Köper du ofta Triss?
Yezz... eller om den heter Tian. Fast då blir ju inte svaret så urbota roligt. Sådan är jag, det bara ploppar upp roligheter stup i kvarten... Otroligt.
5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
När jag har semester är platsen som bäst. Där jag ställer min solstol där...
6. Vilken tv-kanal tittar du på mest?
Den som vill anställa mig. Jag går inte på en intervju till och får hjärnsläpp på frågan:
- säg fem program som vi sänder?
Nä, nä aldrig mer!
ja det var väl det då, Göran, den transparanta typen, avslöjar allt om sig själv
lördag, september 27, 2008
80.2 / humor
Ur allt elände kommer en annan mammaism.
Med ålderns och allt eländes rätt tycker sig mor förvänta att det snart är dax att lämna in. Hon tror sig inte överleva en enda helg, vilket hon inte förväntat sig under en längre tid. Och varför just helger är gränspunkten vet jag inte, men det är klart en gång får hon rätt tyvärr.
Så för sonen innebär det att gång på gång lyssna till obeslutsamma funderingar om kista eller kremering, snittar eller landgång eller smörgåstårta kanske, och kistan skall vara vit och har du tänkt på vilka som skall sjunga.
- Du måste ringa dessa nu, säger mor.
Varpå jag, lite lättsamt, försöker slingra mig ur dessa åtagande med att jag vet ju inte när det skall bli och något jourtillägg har vi väl inte råd med.
Men mor låter sig inte stoppas av en dylik trivialitet utan går på om att hitta en trevlig annons att kopiera eller om jag skall skriva något trevligt. Efter ett par samtal i veckan om detta skapas en viss frustration hos sonen och mitt sammanbrott känns nära.
Därför säger jag, och nu är det inte så lättsamt utan lite mer skarpt:
- Antingen bestämmer du ett datum här och nu eller så litar du på att jag reder ut begravningen och du kan koncentrera dig på att leva nu!
- Men det går inte att bestämma datum, säger mor. Det vet du väl hur svårt jag har att bestämma mig. (häpp)
Det kallar jag att ha lite självinsikt i alla fall.
Med ålderns och allt eländes rätt tycker sig mor förvänta att det snart är dax att lämna in. Hon tror sig inte överleva en enda helg, vilket hon inte förväntat sig under en längre tid. Och varför just helger är gränspunkten vet jag inte, men det är klart en gång får hon rätt tyvärr.
Så för sonen innebär det att gång på gång lyssna till obeslutsamma funderingar om kista eller kremering, snittar eller landgång eller smörgåstårta kanske, och kistan skall vara vit och har du tänkt på vilka som skall sjunga.
- Du måste ringa dessa nu, säger mor.
Varpå jag, lite lättsamt, försöker slingra mig ur dessa åtagande med att jag vet ju inte när det skall bli och något jourtillägg har vi väl inte råd med.
Men mor låter sig inte stoppas av en dylik trivialitet utan går på om att hitta en trevlig annons att kopiera eller om jag skall skriva något trevligt. Efter ett par samtal i veckan om detta skapas en viss frustration hos sonen och mitt sammanbrott känns nära.
Därför säger jag, och nu är det inte så lättsamt utan lite mer skarpt:
- Antingen bestämmer du ett datum här och nu eller så litar du på att jag reder ut begravningen och du kan koncentrera dig på att leva nu!
- Men det går inte att bestämma datum, säger mor. Det vet du väl hur svårt jag har att bestämma mig. (häpp)
Det kallar jag att ha lite självinsikt i alla fall.
torsdag, september 25, 2008
att bli 80.1 / humor...
Att bli 80 och lägg till viss beslutångest och förvirring skapas en del komiska poänger. Med all respekt för min mor, men lite får man bjuda på. Humorn går ju hand i hand med tragedin.
För min mor är allt elände, lite smärta och ändå mer elände och dessutom är personalen på hemmet otrevliga. Så efter ett fall behöver hon sällskap vid toabesök och andra promenader av denna där personalen. Och till råga på allt elände klarar mor inte att tvätta sig heller.
Vid en sömnlös förnatt och ett nattbesök på toa ville hon tvätta sig själv. Tänkte väl passa på eftersom hon ändå inte kunde sova. Det gick ju inte hem hos den påstått otrevliga personalen förstås. Så mor fick fick gå till sängs otvättad och besviken. Och som hon sa:
- Vilket fick, Vilket fick till följd att jag sov resten av natten ända till åtta...
(häpp)
När man som bäst väntade sig jordens undergång fick allt en vändning av typ västgötaklimax.
Jag kallar det för en mammaism.
För min mor är allt elände, lite smärta och ändå mer elände och dessutom är personalen på hemmet otrevliga. Så efter ett fall behöver hon sällskap vid toabesök och andra promenader av denna där personalen. Och till råga på allt elände klarar mor inte att tvätta sig heller.
Vid en sömnlös förnatt och ett nattbesök på toa ville hon tvätta sig själv. Tänkte väl passa på eftersom hon ändå inte kunde sova. Det gick ju inte hem hos den påstått otrevliga personalen förstås. Så mor fick fick gå till sängs otvättad och besviken. Och som hon sa:
- Vilket fick, Vilket fick till följd att jag sov resten av natten ända till åtta...
(häpp)
När man som bäst väntade sig jordens undergång fick allt en vändning av typ västgötaklimax.
Jag kallar det för en mammaism.
tisdag, september 23, 2008
att bli 40
Att bli 40 kan inte vara lätt. Då blir man lastgammal och hamnar i stryklassen när de unga strömmar ut i arbetslivet. Mest av allt är det just 40-åringar som är i vägen, ju.
Så kändes det när jag deltog i en webbenkät från en jobbsajt. Frågan handlade om hur 40-åringar är och hur det är att jobba med dem. Pigga, alerta och kreativa var ju mina svar som levt ytterligare några år men inte glömt hur det var då, då på den gamla goda tiden, den tiden som... tja...
Värre är det ju nu förstås, nu är risken att man väl åker på en propp...
Så kändes det när jag deltog i en webbenkät från en jobbsajt. Frågan handlade om hur 40-åringar är och hur det är att jobba med dem. Pigga, alerta och kreativa var ju mina svar som levt ytterligare några år men inte glömt hur det var då, då på den gamla goda tiden, den tiden som... tja...
Värre är det ju nu förstås, nu är risken att man väl åker på en propp...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)